Översatt glömt krig

Don Mee Choi föddes 1962 i Sydkorea, är uppvuxen i Hong Kong och flyttade som vuxen till USA för att studera konst. Sedan en tid bor hon i Berlin. Hos Choi är det linjära och singulära svårt att spåra, inte för att hennes praktik är höljd i dunkel utan för att den redan från början kännetecknas av ett ihärdigt genealogiskt prövande fyllt av gentagningar. Vedertagna begrepp som original och översättning, författare och översättare, bryts ned inifrån språkets och minnets hålrum.

 Knappt krig gavs ut år 2016 och är den första delen i en trilogi som påbörjades efter hennes debutsamling från 2010, The Morning News Is Exciting. Redan i bokens första dikt ”Ras = Nation” redogör Choi för hur den egna uppväxten var betingad av en nykolonial ordning som fadern hade i uppgift att dokumentera. Dikt och vittnesmål tvinnas samtidigt som de konfronteras i uppställningar där språket rör sig in och ut ur den amerikanska engelskans våldsamma kakofoni, vare sig det är via politisk propaganda, nyhetsrapportering eller chauvinistiska filmatiseringar av krigen i Korea och Vietnam. Choi lånar vilt från otaliga källor som ställs mot varandra, omdisponeras, deformeras och sammanfogas. En historiografiskt undersökande metod som kan vägleda läsaren, men då inte i syfte att ta reda på någon sanning om dessa händelser. Avsikten är snarast att utveckla en poetik kring de många osanningar som utgör deras upprinnelse och arv. Översättningsarbetet har ofta handlat om att ta fasta på Chois olydnadspoetik och inte falla för frestelsen att vara duktig detektiv på jakt efter textens underliggande mening, men att även visa en eklektisk dikt som är intertextuell och verkar tvärsöver sammanhang.

 Här finns också återkommande vittnesmål, berättelser från Chois far som är en känd krigsfotograf. Utsagor från någon som har sett, bearbetade av någon som inte har sett men som minns barndomens fantasier om faderns och kamerans resor. Det är ett sökande i erfarenhetens olika dimensioner, lika omöjligt att översätta som fotografiet i Roland Barthes Det ljusa rummet saknar förmåga att återskapa en faktisk händelse. Istället uppstår en svindlande relation till snitt ur det förflutna som inte kan representeras men som ändå kan öppnas genom fotografiet och språket. Samtidigt är den amerikanska militärens kontroll över Koreahalvön och dess interventioner i Stillahavsområdet ständigt pågående. Snitten ur det förflutna pekar mot samtiden och öppnar därmed för ytterligare geopolitiska förskjutningar.

 I andra världskrigets slutskede, när Japan kapitulerade i augusti 1945, tog USA kontroll över den södra delen av Korea. Då hade Sovjetunionen redan invaderat den norra delen av halvön. Så bildades en sovjetisk ockupationszon i norr och en amerikansk i söder. Med Chois ord, en nykoloni som i Hardly War gestaltas genom en glidning mellan koreanska och engelska och som i Knappt krig också blir en glidning mellan koreanska, engelska och svenska. Inte minst genom fonologiskt betingade menings-förvrängningar, som den mellan vietnamesiska och engelska i dikten ”Nykolonins koloni” och som på svenska blir ännu ett led i förskjutningen. På så sätt blir den svenska översättningen ytterligare ett relä i en serie språkliga överlappningar och vridningar, varför vi har låtit konventioner i den amerikanska engelskan lysa igenom, som till exempel Chois bruk av versalgemener.

 

Det var framför allt genom relationen till USA och det nybildade Förenta nationerna som Koreakriget blev en del av ett svenskt sammanhang, en indirekt inblandning som ramades in av idéer om neutralitet och alliansfrihet. Den här översättningen bildar en övergång från nykolonispråk till neutralitetsanspråk, som i sin tur också underkastas engelskans dominans men under andra förutsättningar. Åtminstone på ytan. Även om Sverige tog ställning mot Nordkorea som angripare när dess militär invaderade Syd i juni 1950, och även om man på många sätt stödde USA:s militära inblandning genom sitt agerande i FN, ville man samtidigt övertyga sig om att Sovjetunionen inte skulle betrakta Sverige som del av en amerikansk allians.

 Att genomleva krig medför trauma och förlust för såväl individ som kollektiv. Inblandade nationalstaters självbilder glorifieras och förstenas, och denna hållning styr sedan hur erfarenheter av krig blir ihågkomna och beskrivna i ett nationellt singular. USA är ett ständigt och smärt-samt exempel på hur sådana förhandlingar blir bevekelsegrunder för definitioner av medborgarskap, territorium och suveränitet. Minnes-arbetets didaktiska och nationsbyggande funktion blir tydlig i relation till de amerikanska krigen i Korea och Vietnam, i synnerhet då man betraktar hur nationens minnen av dessa krig gestaltas i nordamerikansk konst, litteratur och film. Chois arbete bryter med glömska och glorifiering och låter såväl förövare som utsatta komma till tals och skifta position i en och samma text. Det är en rimlig disposition som lätt uppfattas som radikal i ett nordamerikanskt sammanhang där ”The Vietnam War” och ”The Korean War” utgör de vedertagna beteckningarna; så beskrivs kriget från imperiets utsiktspunkt där konflikt och ansvar förläggs i ett krigshärjat annanstans. Än idag höjer man på ögonbrynen i förvirring eller skepsis om någon nämner ”The American war in Vietnam”, som förmedlar en bild inifrån detta annanstans och låter ansvaret vila på imperiets axlar.

 Inom ramen för det här kollektiva minnesarbetet är Chois gärning att insistera, som hon själv skriver i bokens inledning, på ras = nation. I nationens arbete med att bygga och sedan mejsla fram en identitet i singular krävs subjekt som kan utgöra ideologiska byggstenar, det vill säga medborgare. I det arbetet är rasifiering den centrala metod med vilken en nykolonial ordning kan upprättas. Genom fonologisk översättning av 미국, en sammansättning av de två stavelserna ”mi” och ”guk”, som för sig bland annat betyder ”skönhet” och ”nation” och sammansatt blir det koreanska namnet på USA, förvrängs ras = nation till mig = gook – det senare ett rasistiskt pejorativ som sägs ha myntats inom den amerikanska militären och som riktas till personer med ursprung i Syd- och Sydostasien. Chois ytterligare intervention är att påvisa hur sydkoreaner uppmanades att aktivt ingå i, som litteraturvetaren Jin-kyung Lee uttrycker det, Sydkoreas roll som ”subimperiell makt” genom att senare strida på USA:s sida i det amerikanska kriget i Vietnam. De nykoloniala brödramord Choi undersöker via sitt arbete som poet, essäist och översättare utmanar imperialistiska utsagor om avhumaniserade syd- eller nordvietnameser och/eller koreaner i inbördes konflikt. Via fotografiet såväl som poesin iscensätter hennes språkliga dekonstruktioner av dessa föreställningar de våldsamma sviterna av USA:s ärenden i Sydostasien. Med Chois ord: ”Jag försöker foga in ras i geopolitik och geopolitik i poesi ... Det innebär att trotsa historien, kapa dess band till makten.”

 Koreakriget kallas ibland ”det bortglömda kriget”. Det försvann snabbt ur det kollektiva minnet i både ett amerikanskt och europeiskt sammanhang, i kontrast till den massiva proteströrelse som vaknade till liv när den amerikanska militärens intervention eskalerade i Vietnam ett decennium senare. Kanske för att televisionen förde kriget så mycket närmare, kanske för att kriget den här gången blev del av en mer omfattande politisk turbulens i Väst, kanske för att föreställningen om Sovjet-unionen som den egentliga angriparen nu byttes mot bilder av amerikanska bombmattor mot fattiga bondesamhällen som trots ett totalt materiellt underläge fortsatte göra motstånd. Där kriget på Koreahalvön lämnade spridda spår i svensk dagspress, regeringsprotokoll och i enskilda statsråds memoarer, gjorde det amerikanska kriget i Vietnam ett stort avtryck i svensk kultur, inte minst hördes protester från många författare. Våren 1965 publicerade Göran Sonnevi dikten ”Om kriget i Vietnam” i tidskriften BLM:

 

… igår kväll

på TV

såg vi en filminspelning från

Viet Congs sida, fick höra helikoptermaskinernas

dova fladdrande,

från marken, från de beskjutnas sida. I en annan film

för ett par veckor sedan intervjuades de amerikanska helikopterförarna av CBS. En av dem beskrev sin utlösning

när han äntligen fick skott på

en »VC«: han slungades

tre meter fram

…

 

Under hösten samma år reste Sara Lidman genom Nordvietnam och samlade sina erfarenheter i boken Samtal i Hanoi som kom ut 1966. Hon möter människor i krigets vardag, med ständigt överhängande hot från bombplan som cirkulerar. Hon ser förödelse och förtvivlan men fascineras också av viljan till motstånd och hur frivilliga oavbrutet arbetar med att bygga upp det som bomberna raserat. Texterna är uppenbart skrivna för att skapa opinion och väcka sympati med det vietnamesiska folket, till exempel när hon understryker att de hon möter inte hyser agg gentemot människorna som bombar dem, och att ”De står inte och klagar över allt som fattas”. Samtal i Hanoi kommer ut i ett sammanhang med stor tilltro till solidaritetens möjligheter. Dramatikern och kulturskribenten Carl Åkerlund betonar i artikeln ”Blicken i byn mot världen” (Väster-bottens-Kuriren) just frågan om vems liv som är sörjbart som central för Lidman, liksom en medvetenhet om nykolonialismens olika skepnader: ”Jag har ett Vietnam i Västerbotten också”, skriver hon i dagboken 1976. Det var också vid den här tiden som Olof Palme trädde fram på den internationella politiska scenen. När han fotograferades i ett demonstrationståg i februari 1968, sida vid sida med Nordvietnams Moskva-ambassadör Nguyen Tho Chanh, skakades de diplomatiska förbindelserna mellan Sverige och USA ordentligt. Även om den svenska regeringens agerande under kriget ständigt kritiserades av FNL-rörelsen och andra mer radikala organisationer, var man långt mer solidarisk med vietnameserna än man varit med koreanerna, och därmed på ständig kollisionskurs med amerikanska intressen. Neutralitetspolitiken var fortfarande dominerande men tycks ha omformats till en neutralitet som handlade mindre om att värna den egna säkerheten och mer om solidaritet. Men liksom mycket av den opinionsbildning som pågick, och pågår, i relation till krig, vilade solidariteten på en sympatisk föreställning om den andre, en förenklande välvilja som Choi går i polemik med.

 I Knappt krig kommer såväl den nationella självbilden som imperiet och den välmenande neutraliteten i svaj. Kamerahuset är ett operahus, hemsökt av bilder och gestalter som dröjt sig kvar. Krigsminnen och trädgårdsblommor smälter samman när fadern lämnar slagfältet och övergår till att endast fotografera blommor. Bilder och språk är hemsökta av andra bilder och språk, där betydelser förskjuts till både vad de verkar vara och något annat. I essän ”ㅋ = q”, som kretsar kring hennes översättningar av den koreanska poeten Kim Hyesoon, skriver Choi:

 

Jag är bara en bräcklig säck, en inflammerad trumhinna som andra spottar på. Min mammas dundrande fötter vandrar till mitt högra öra och i mitt andra öra prasslar barndomens klänningar som min far köpte till mig för pengarna han tjänade på att filma krig.

 

Det är också där Knappt krig utspelar sig, i ett mellanrum av transnationell ojämlikhet. Det är också där översättningen måste utspela sig, i ett rum som inte är neutralt. Att vara neutral innebär inte att röra sig bort-om eller över det politiska, det är snarare att manifestera en viss definition av politik som utesluter andra definitioner och erfarenheter. En viss sorts politik som ställer sig över det specifika och faktiska och subjektiva och som gömmer det ojämlika i det transnationella. Därför måste vi som översättare hela tiden bryta upp från det neutrala. Det vill säga dras in i fotografiets svindel. Det vill säga multiplicera ett snitt i verkligheten som aldrig kommer ske igen. Det vill säga tappa förståndet. Det vill säga fånga förståndet och tappa det igen. Det vill säga vara besatta. Det vill säga genomlida kosmisk yrsel. Det vill säga bli Don Mee Choi. Det vill säga inte bli Don Mee Choi.