Republiken Kim Hyesoon

Att översätta Kim Hyesoon via Don Mee Choi är också att översätta en vänskap och ett möte i solidaritet mellan två kvinnors erfarenheter av den koreanska historien. I an teckningar och andra kommentarer om att översätta Kim Hyesoon återvänder Choi ofta till situationer av antinykolonialt feministiskt solidaritetsarbete – strävanden att protestera mot och kräva ett slut på den amerikanska militärens närvaro i Sydkorea, likaså att avkräva den sydkoreanska regeringen ansvar och rättvisa. Denna politiska aktivitet innefattar översättning men den öppnar också för andra lojaliteter mellan översättaren och hennes författare, lojaliteter som präglas av ett geopolitiskt sammanhang där nationalstatsapparaten åsamkar kvinnors kroppar och erfarenheter många former av våld, våld som delvis kanaliseras genom språket. När Choi skriver att hon i sitt arbete som författare och översättare talar som en tvilling kan man föreställa sig att hon också beskriver vad det är att översätta Republiken Kim Hyesoon – så benämner författaren själv sin nationella tillhörighet. Det är en uppgift som inte enbart handlar om att överföra och som enligt Choi måste vägra »upprätthålla idéer om en nationell litteratur« eftersom national-staten också är en apparat genom vilken kvinnors röster har tystats.

  I en essä från 2016 som på svenska fått titeln ”Översättning är en form = Översättning är en antinykolonial form”, gör Choi en omtolkning av Walter Benjamins essä ”Översättarens uppgift”. Hos Benjamin innebär översättning att blottlägga språk som historiska, hur de inbegriper sätt att se och förhålla sig till världen. Här blir översättarens uppgift att vara uppmärksam på de skillnader som framträder där språk möts, och då framför allt i syfte att söka ett mytiskt helt som döljer sig i dessa relationer.

  Choi eftersträvar en dekonstruktion av den maktdynamik som finns intvinnad i språk. Hon placerar sin tolkning av ”Översättarens uppgift” i en koreansk-amerikansk språkrymd, det hon som sagt kallar en tvillingposition. Det är också där hon verkar som poet. Hennes metod är genealogisk, formad av japanska och amerikanska ockupationer liksom de amerikanskstödda militärdiktaturer som 1972 tvingade Chois familj att fly Sydkorea. Med andra ord förskjuts översättarens uppgift hos Choi mot en dekonstruktion av de koloniala och nykoloniala historier som har arkiverats i språket och aktiveras i utsagan. Så menar Choi att översättning måste vara antinykolonial, en praktik som destabiliserar maktdynamiker språk emellan.

 

Kim Hyesoon själv föreslog att den svenska översättningen skulle ske i relä, via Don Mee Chois engelska översättning från koreanska. Istället för att försöka överbrygga avståndet till källtexten, till dess moders-mål, har vi i första hand sökt en översättning av Chois översättning. Vi har försökt förhålla oss solidariskt gentemot Chois sätt att arbeta med koreanskan, till Kim Hyesoons litterära projekt, hennes specifika sätt att skriva och hennes sätt att verka i litteraturen som kvinna. Även om svenskan och svensk litteratur också präglas av språknormer och identitära föreställningar, är det svårt att översätta det enorma avsteg som Kim Hyesoon gör från kvinnans förväntat blida och underordnade position inom den koreanska poesin; där har vi förlitat oss på Chois konstnärliga och politiska tolkning av texten.

  Även den svenska översättningen har vuxit fram ur en vänskap där kritiska frågeställningar kring översättning har varit centrala. Det är ett samarbete där vi kontinuerligt har förhandlat glidningar mellan svenska och engelska, våra respektive första språkliga instanser, våra modersmål. Samtidigt är den här översättningen ett arbete i flera led av distans och närhet, där vänskap och lojalitet existerar mellan såväl författare och översättare som översättare emellan. Kanske blir översättningserfarenheten mer närvarande där avståndet till textens modersmål växer, förmedlingens förtvining framträder tydligare men får i det också en form. Reläöversättning innebär att ta vid en översättning för att göra en annan, att montera men inte reparera ett objekt som vi aldrig sett innan det gick i bitar – ett objekt som redan från början inte var helt.

  Benjamin menar i ett ofta citerat stycke att ”Allegorin är i tankens rike vad ruiner är i tingens värld”. Hans tolkning av allegorin är en representation av förlust snarare än en symbolisk berättelse om något. Det är en idé om allegorin som ett uttryck för det historiska, dess likgiltighet och förfall. I den här reläöversättningen får Benjamins idé om allegorin en dubbel betydelse, dels eftersom Autobiografi av död till stor del använder just allegorin som ett sätt att skriva död och förlust, dels eftersom översättningen också kan framställas som ruin. Den är både gestalt och gestalt av förlust. Men den blir också något annat, där vissa aspekter av texten finns kvar, andra har förskjutits i flera steg medan ytterligare andra inte ens återstår som något underförstått. Så ser situationen ut från översättarnas horisont. Men de flesta läsare kommer förmodligen bara att se ruinerna och vandra genom dem som om de alltid stått där som just ruiner. Det blir kommentarens roll att sätta ruinerna i samband med ett förlopp och ett sammanhang.

 

Uppgiften att omvandla de feministiska solidariteter som utspelar sig i Autobiografi av död till ett svenskt politiskt och litterärt sammanhang kräver något annat än en tilltro till översättning som överföring. Projektet iscensätter en geopolitisk expansion redan när det passerar genom den amerikanska engelskans språkliga omlopp. Vår omlokalisering av Kim Hyesoons arbete till den svenska välfärdsstatens neutralitetssträvan har gjort oss uppmärksamma på svenska poetiska konventioner, i synnerhet ett omfamnande av bestämd form. Eftersom vi har arbetat i medrörelse med den engelska översättningen har vi varit uppmärksamma på dess obestämda form, i sin tur konsekvent med koreanskans mer tvetydiga uttryck av species. Där det varit möjligt har vi valt att inte domesticera eller nationalisera översättningen. I linje med både Chois och Kim Hyesoons engagemang har den mest angelägna uppgiften varit att bedöma hur författarens feministiska poetik verkar i ett svenskt litterärt och politiskt landskap. Vi har frågat oss vad det innebär att insistera på att läsaren engagerar sig i och till och med hålls ansvarig i förhållande till nykolonial brutalitet och död. En sådan medvetenhet är det poetiska arbete och den etik som avkrävs en svensk läsare.

  Med tanke på den omfattande inverkan den amerikanska militären haft i Asien skulle man kunna säga att Sveriges förhållande till den koreanska halvön per definition är en reläöversättning som medieras av relationerna mellan USA och de båda koreorna. Samtidigt har även Sverige haft en viktig reläfunktion i att upprätthålla diplomatiska relationer mellan Europa och Nordamerika å ena sidan och Pyongyang å den andra, till exempel genom en nordkoreansk ambassad i Stockholm. Som forskaren Tobias Hübinette påpekade under ett samtal om de historiska och samtida relationerna mellan Sverige och koreorna är Stockholm en av få städer i Västeuropa där man kan möta nordkoreaner som inte lever i exil.

  Efter Japans kapitulation 1945 inrättade USA ett tillfälligt militärstyre i Korea, som sedan 1910 hade varit ockuperat av Japan. Sedan dess har de amerikanska styrkorna aldrig lämnat den södra delen av halvön, och eftersom Nordkorea och Sydkorea aldrig skrev något fredsavtal efter det blodiga krig som slutade i eldupphör 1953 har den amerikanska militären i praktiken operativ kontroll över de sydkoreanska styrkorna. Med en begreppsrymd som i mycket hämtats från Gilles Deleuze och Félix Guattaris Tusen platåer skriver Choi att det inte finns något modersmål i ockupationszonen: istället rör det sig om ett dominerande språk som tagit över, som har ockuperat och format det som kallas modersmål. Sydkorea är en självständig stat men också ett ockuperat territorium vars våldsamma samtidshistoria återspeglas i Kim Hyesoons dikter, som skildrar en ständig närvaro av död.

  I motsats till Nordkorea framställs Sydkorea ofta som ett föredöme ur ett marknadsliberalt perspektiv, militärdiktaturer till trots. Det är en stat som har lyckats införliva våldets kluvenhet i en till synes progressiv statsapparat som åtminstone under senare årtionden har kommit att återspegla en idé om liberal demokrati och inta en central plats på den globala marknaden. Även här syns problem i hur översättningen kan placeras i ett nytt sammanhang. Samtidigt innehåller det svenska nationsbygget snarlika ambivalenser där de idéer om allas lika värde som sägs vara en grund för samhället hela tiden sätts ur spel. Kanske är det som Sven Lindqvist skriver i Utrota varenda jävel att det ligger i de europeiska kulturernas väsen att vilja förminska, förtrycka och förgöra den andre. Ett mörker som döljer sig i modernitetens rationalitet. Statens påtagliga ambivalens inför den rasifierade flyktingen är ett smärtsamt samtida uttryck, liksom nybyggarkolonialismen i norra Skandinavien och den påföljande fördrivningen av samiska folk, liksom samtida och historisk islamofobi, antisemitism och förföljelse av romer.

  Kim Hyesoon propsar på en medvetenhet om att vi lever i närheten av död och på ett upproriskt förhållande till de apparater som producerar och reproducerar den. Hennes dödspoetik gör estetiska såväl som existentiella och ideologiska interventioner i svensk litteratur. Dessa interventioner grundar sig inte i en påstådd ”koreanskhet” – vi tänker på Chois strävan att inte upprätthålla en idé om nationell litteratur och Kim Hyesoons uttalade misstänksamhet mot koreanskans misogyna uppbyggnad, liksom hennes eget motstånd mot nykolonialism i ett sydkoreanskt sammanhang – utan, som författaren själv uttrycker det, den »bisarra och dekonstruerade« formen för hennes poetik.

 

Den här diktsamlingens titel får bli ett avslutande exempel som speglar såväl Kim Hyesoons poetiska och politiska ärende som reläöversättningens språkliga triangulering. På koreanska är den 죽음의 자서전 [Döds självbiografi], på engelska Autobiography of Death, och vid första anblick vore ”Dödens självbiografi” en smidig lösning på svenska, eller möjligen ”Dödens autobiografi”. Det känns helt enkelt i linje med svenska konventioner. Tyvärr låter det sig inte göras om vi ska vara lojala med bokens innehåll och dess sätt att skildra död. Här är det obestämda uttryck för den förståelse av död som diktsamlingen vilar på. På koreanska framkommer som sagt species genom andra typer av markörer än svenskans tvingande ändelser eller engelskans ”the”. Varken engelskan eller koreanskan brottas med den konflikt som uppstår i det svenska språket som försöker göra död till ett bestämt subjekt, ett berättarjag, vilket är något annat än vad boken försöker skildra. Diktsamlingen 죽음의 자서전 är skriven bortom jaget. Den är ett försök att skriva en tillvaro mellan liv och död där anden uppehåller sig under fyrtionio dagar. För Kim Hyesoon är det centralt att fråga om död verkligen är enskild och individuell. I dikterna blir all död sammantagen snarast ett ”ofantligt du, eller en andre, eller kanske ett väldigt litet du” som hon uttrycker det i ett samtal med Choi. Titeln pekar på mellanrummets varken-eller och både-och, ett ”auto” som är ett ofantligt och samtidigt pyttelitet obestämt du. För att rymma den dimension bortom subjektet som Kim Hyesoon skriver fram, en diktsamling som både är och inte är någons självbiografi, fick den svenska titeln bli det gentemot engelskan helt ordagranna Autobiografi av död.