Ord&Bild nr 1 2017: Byråkrati

De marknadsliberala ideologier som har dominerat de europeiska samhällenas organisation under de senaste decennierna möter ett växande motstånd. Marknadens styrmedel visade sig inte vara så funktionella och värdeneutrala som många trodde när de började tillämpas för att reglera förhållandet mellan medborgare och stat i slutet av 1970-talet. Tvärtom har de reformer som lanserats som avregleringar blivit omregleringar, med ökad snarare än minskad mängd byråkrati. Med marknaden följde dessutom en form av liberalism som på många sätt förändrade premisserna för det politiska livet. Den ideologiska konstruktion som tycks vara på god väg att bryta marknadsliberalismens dominans är emellertid inte, som vi hade hoppats, en socialt och politiskt progressiv våg av solidaritet. Istället ser vi en hastig framväxt och legitimering av fascistiskt orienterade konservativa rörelser. Med andra ord innebär det motstånd som än så länge fått starkast mandat inte i första hand ett motstånd mot marknaden och den internationella finanskapitalismen som universell värdegrund utan grundar sig i begäret att upprätta en etniskt och kulturellt homogen samhällsordning som inte utger sig för att vara universell, utan essentiell. Det ligger nära till hands att dra historiska paralleller; samtidigt går det inte att avgöra i vilken mån och på vilket sätt dessa ideologier kommer att dominera de kommande decenniernas samhällsbildningar. Kanske kan även en nyfascistisk hegemoni komma att omfamna marknaden som regulatorisk modell.

  I sin bevakning av rättegångarna mot den tyske SS-officeren Adolf Eichmann i Jerusalem 1961 utvecklade Hannah Arendt ett begrepp om den banala ondskan. Hon menade att vi inte kan förstå en person som Eichmann och hans ingenjörsmässiga delaktighet i mordet på hundra-tusentals människor som en i konventionell mening ond människa, det vill säga en människa vars handlande kommer ur ett korrumperat begär eller en övertygelse. Arendt beskrev istället Eichmanns ondska som banal eftersom han snarast hade överlämnat sin förmåga att skilja rätt och fel åt ett byråkratiskt maskineri; hans avsikter var över huvud taget inte hans egna utan organisationens, och ytterst tillhörde de führern. Han gjorde sitt jobb som vilket annat jobb som helst, både effektiv och framgångsrik i sina åtaganden. (Arendt fick och får fortfarande utstå kritik för sin tolkning, inte bara för att hon i mångas ögon förminskade Eichmanns skuld och hans ideologiska motiv men också för att hon menade att ledare för den judiska befolkningen i Tyskland hade bidragit till förintelse-maskinens effektivitet, om än oavsiktligt.)

  Om vi ändå utgår från att Arendts idé om den banala ondskan speglar förintelsens byråkrater och deras handlingar följer frågan om byråkratin per definition genererar en människa utan omdömesförmåga? Det vill säga om den alltid skapar ett avstånd mellan människan och hennes förmåga att tänka kritiskt och självständigt. I detta nummer av Ord&Bild utforskar vi byråkratins gränssnitt mellan maktens föreskrifter och människors faktiska liv. Vi undrar om det går att föreställa sig en kritisk byråkrati, om det finns utrymme för ett politiskt motstånd inom eller genom en byråkrati? Det handlar inte om att söka ett rättfärdigande av byråkratins allt större inflytande över människornas verklighet, utan snarare om hur vi kan orientera oss i en sådan värld genom att utforska dess premisser och kanske se på den annorlunda.

  Om det nu är så att vi befinner oss i en brytningstid, som många menar liknar den som föregick förra seklets ofattbara katastrof i Europa, vad kan vi då förvänta oss av samhällets byråkratier? Byråkratin tycks bära på två delvis motstridiga möjligheter. Å ena sidan, om den fungerar, verkar den skapa en viss tröghet i samhällskroppen som åtminstone har förmågan att bromsa auktoritära och totalitära strömningar, vilket ju kan innebära en trygghet för många om än inte alla. Å andra sidan, som ju är Arendts perspektiv på administrationen av »den slutgiltiga lösningen» i Tredje riket, utgör byråkratin och byråkraten ett slags avhumaniserad effektivitet som just genom att ersätta omdömet med regeln har kraften att förvandla en katastrof till en oändlig avgrund. I så fall kommer byråkratin vara skådeplats för en av vår tids avgörande strider – kampen mot den banala ondskan. Men möjligen finns en tredje väg för byråkratin, vid sidan av dess reaktiva eller dess fascistiska potential? Som till exempel när några av Migrationsverkets byråkrater under hösten 2015 på samma gång uppfyllde verksamhetens syften och bröt mot alla möjliga regler när de lät människor sova på golvet i deras kontor. Det pekar vidare mot hur byråkratin inte bara definieras av sina regler, syften och interna organisation, utan också är en verksamhet för sig. Det ska väl knappast vara en ynnest att få sova på Migrationsverkets golv, men det kanske också är just där som vi finner hoppet om en byråkrati bortom byråkratin.

 

•

 

Det här numret av Ord&Bild har lånat sitt omslag från Thomas Østbyes film Imagining Emanuel (2011) som berättar historien om Emanuel Agara som hamnade i ett tio år långt byråkratiskt limbo i Norge, juridiskt förhindrad både att stanna kvar och resa hem. Mathias Krusell skisserar den samtida företagsbyråkratins historia och Lisa Rosendahl utforskar hur den offentliga byråkratin har kommit att prägla bildkonstens sammanhang. Nazem Tahvilzadeh frågar sig varför vänstern så okritiskt har kommit att omfamna samhällets byråkratier. I arkivet har vi också hittat en text från Ord&Bild 1981 av Petr Uhl och Jaroslav Suk som föreslår en modell för självförvaltning som radikalt alternativ till Sovjetbyråkratins repressiva strukturer. I ett tidigare opublicerat före läsningsmanuskript av Giorgio Agamben med titeln »Befallningens arkeologi» utforskas ordet och befallningens arkaiska ursprung som en underström i väster-landets ontologi, medan Merima Brunčević å sin sida försöker reda ut rättssubjektets status bortom antropocen. Kerstin Alnebratt och Malin Rönnblom reflekterar över en jämställdhetspolitik som verkar ha gått i stå och Tobias Hübinette vecklar ut frågan om varför en av världens mest statistikorienterade samhällsformationer hyser ett så starkt motstånd mot så kallad jämlikhetshetsdata. Jonas Örtemarks text »PRODUKTIONEN UTFALLSRUMMET» rör sig i det gränsland där liv tvingas möta och underordna sig, eller möjligen inte alls underordna sig, strukturer och system. Samira Motazedi läser David Graeber och konstaterar hur svårt det är att närma sig frågan om byråkratin utan att konfrontera sina egna erfarenheter. I Åsa Wettergrens artikel möter vi ett rättssystem som trots sina objektiva ideal inte bara verkar vara genomsyrat av emotioner utan där emotioner också fyller en ofrånkomligt viktig funktion. I en brevväxling mellan Seroj Ghazarian och Tormod Otter Johansen ställs frågan om i vilken mån en byråkrat kan följa sitt eget samvete. Här och var, infogade bland dessa historier om och från byråkratin, finns Matts Leiderstams omsorgsfulla porträtt av en kommunal konstsamling, hämtade ur verket Det gemensamma. Även kritikavsnittet följer temat för numret. Julia Nordblad har läst en kontrafaktisk fantasi över ett USA där slaveriet aldrig upphörde, Håkan Lindgren kan berätta vad som händer när Blixa Bargeld medverkar i ett konversationslexikon, Vanja Carlsson skriver om ny svensk jämställdhetsforskning och Emma Kihl om en avhandling som utforskar A4-formatets historia.